Kapitel 3. Människan - unik eller ett djur bland alla andra?

PRINCIPPROGRAMMET:
ÄR DET INTE HÖJDEN AV HÖGMOD och egoism att tillmäta människan värde och rättigheter som vida överträffar andra varelsers? Finns det egentligen något legitimt skäl att värdera en människans liv högre än till exempel schimpansens, vars gener till mer än 98 procent är gemensamma med människans?
Enligt den kristna traditionen är det utifrån uppfattningen om människan som en person, som gränsdragningen mellan människa och djur bör motiveras. Vad menas då med att människan - till skillnad från djuren - kan beskrivas i termer av en person? Personbegreppet innebär att människan är en unik individ och att hon som sådan inte tillhör någon annan än sig själv. Det innebär att ingen människa kan reduceras till en handelsvara, någon annans ägodel, eller en del av ett större kollektiv.
Samtidigt är en person mycket mer än en individ. Personen tillhör visserligen ingen annan än sig själv men är likväl inte sig själv nog. Hon är istället en gemenskapsvarelse som utvecklas i relation till andra människor. Människan är således både en social varelse och en självständig individ. Men det är inte främst i dessa avseenden som hon skiljer sig från djuren. Tvärtom kan även åtskilliga djur karaktäriseras som enskilda individer i flock.
Det som ger människan hennes okränkbara värde och särställning är hennes rationella natur. Med rationell natur avses det som vi också ibland kallar förnuft. Det handlar om hennes möjlighet att göra medvetna val, att reflektera över sin egen existens och kunna ägna sig åt verksamheter bortom primära drifter och instinkter. Konst, intellektuell förkovran och existentiell ångest är exempel på uttryck som denna exklusiva mänskliga natur ger upphov till.
Människans rationella natur innebär också att hon inte är bunden till instinkter, utan hon är en moralisk aktör, fri att välja mellan ont och gott och därmed också ansvarig för sina handlingar. Hennes särställning inbegriper därför inte bara rättigheter utan i minst lika hög grad moraliska skyldigheter. Detta betyder bland annat att människan är förpliktigad att ta ansvar för djuren, så att de behandlas med respekt och omtanke, och därmed komma till rätta med onödigt lidande hos djur. Samtidigt vore det felaktigt att utvidga den status som människan har till att också omfatta djuren. Det är endast människan som har inneboende förutsättningar att skilja mellan gott och ont och därmed också har ett moraliskt ansvar för sina handlingar.
Det förhållandet att människor i olika sammanhang är mer eller mindre oförmögna att handla rationellt upphäver inte hennes rationella natur eller undergräver hennes okränkbara värde. Att vara av rationell natur är inte detsamma som att handla - eller att ens vara förmögen att handla - rationellt. Ett exempel tydliggör vad som avses. En människa som sover kan inte handla rationellt. Ändå är personen alltjämt av rationell natur. Handlingsmönstret i detta tillstånd kännetecknas knappast av agerande som vi brukar räkna som rationellt till exempel noggranna överväganden och kalkylerade val. Ändå är personen alltjämt av rationell natur.
Yttringar av rationalitet är därför inte avgörande för människans rationella natur eller hennes värde. Detta är viktigt att komma ihåg när förmågan till rationalitet saknas eller slås ut av allvarligare anledningar än sömn, till exempel demens, olyckor eller psykisk sjukdom. Den rationella naturen konstituerar människan, den är inte valfri, utbytbar eller tillfällig utan finns med från tillblivelse till dödsögonblick. Eventuella brister i förmågan att vara rationell påverkar inte detta förhållande.
I själva verket är alla människors handlande förknippat med en varierande grad av bristande rationalitet. Likaväl som människan ibland visar prov på hoppingivande förnuftighet, kännetecknas också hennes handlingar tyvärr alltför ofta av obegriplig ondska och dumhet. Insikten om att detta dubbla stråk också tillhör den mänskliga naturen, kallas i kristen tradition för ofullkomlighetstanken. Den leder till slutsatsen att det är i gemenskap och samarbete med andra människor som vi bäst kompenserar dessa brister.