3.8. Jämställdhet

PRINCIPPROGRAMMET: Grunden för jämställdhet mellan kvinnor och män är alla människors lika värde. Kvinnor och män ska ha likvärdiga villkor, både formellt och informellt, för att kunna utveckla sin fulla potential. Jämställdhet är att båda könen får makt över sina liv, makt att forma sitt liv utifrån sina egna önskemål. Det är en viktig uppgift att undanröja traditionella föreställningar, fördomar, strukturer och juridiska hinder som försvårar och förhindrar jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta gäller familjeliv, arbetsliv och samhällslivet i övrigt. Det handlar inte bara om lagstiftning utan även om opinionsbildning och attitydförändringar.
Jämställdhetsperspektivet ska genomsyra alla politikområden. Det innebär att förslag och beslut ska analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv för att klarlägga möjliga konsekvenser för kvinnor och män. Förutsättningarna för bra politiska beslut ökar när kvinnor och män finns jämnt representerade i alla beslutande församlingar.
Jämställdhet börjar i hemmet och barnen lär sig tidigt av sina föräldrars könsroller. För att jämställdhet ska uppnås är det viktigt att både mans- och kvinnorollerna förändras och att kvinnor och män delar ansvaret och det praktiska arbetet i hem, familj och samhälle.
Jämställdhet är bra för barnen. Föräldrarna har lika stort ansvar för barnens välbefinnande. Båda föräldrarna har rätt och skyldighet att delta i barnens omvårdnad och fostran. Betydelsen av både manliga och kvinnliga förebilder under barnens uppväxt får inte undervärderas.
Det offentligas stöd till barnfamiljer ska vara så utformat att det blir ekonomiskt möjligt för såväl kvinnor som män att prioritera tid med barnen. Kvinnans ställning på arbetsmarknaden förbättras om vård av barn blir båda föräldrarnas självklara val. Det är viktigt med opinionsbildning så att föräldraledighet för både män och kvinnor betraktas som utvecklande och kompetenshöjande för individen.
En förutsättning för att både kvinnor och män ska ha möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen är ett barnvänligt yrkesliv. Politiker, arbetsgivare och fackföreningar har ett gemensamt ansvar för detta. En viktig faktor är möjligheten att påverka arbetstidens omfattning och förläggning.
Ett tecken på bristande jämställdhet är osakligt motiverade löneskillnader mellan kvinnor och män. Bakom lönesättningen ligger värderingar, men också arbetsgivares och fackförbunds uppfattningar av värdet av olika arbeten. Traditionellt kvinnliga yrkesområden, som vård, omsorg och undervisning ska värderas lika högt som traditionellt manliga yrkesområden. Principen om lika lön för likvärdigt arbetet är grundläggande och ska upprätthållas.
Jämställdhetsarbetet i hela utbildningsväsendet är viktigt, särskilt i de tidiga åldrarna. Det ska ha som inriktning att ge utrymme och lika möjligheter för både kvinnor och män. Skillnader mellan flickor och pojkar i mognad, värderingsmönster, språk och prestationer måste uppmärksammas och påverka skolans arbetssätt. Förskola och grundskola är till stor del en kvinnodominerad värld, medan högskola och universitet ofta domineras av män. Eftersom utbildningsväsendet spelar en viktig roll när det gäller såväl fostran som samhällsutveckling och forskning är det angeläget att en jämn könsfördelning eftersträvas på alla dess nivåer.
Högskolan har en viktig uppgift när det gäller att skapa ett jämställt samhälle. Högskolan ska präglas av ett jämställt tänkesätt och en jämställd arbetsmiljö. Forskningsbetingelserna ska utformas så att hänsyn tas till såväl kvinnors som mäns situation i samband med föräldraskap.
Det är viktigt att både kvinnors och mäns kompetens, synsätt och prioriteringar tas till vara i alla politiska processer. Här har de politiska partierna ett stort ansvar. Den politiska ledningen på nationell, regional och kommunal nivå ska vara ett föredöme i jämställdhetsfrågor.
Mäns våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för bristen på jämställdhet i ett samhälle. Det är helt oacceptabelt att någon ska behöva leva med risken att utsättas för våld. Våldspornografi och prostitution ska vara förbjudet. I lagstiftningen måste markeras att våld mot kvinnor är ett allvarligt brott. Effektiv handläggning av sådana ärenden förutsätter välutbildade medarbetare hos polis, åklagare, socialtjänst och hälso- och sjukvården och ett väl fungerande samarbete mellan myndigheterna. Kvinnor som utsatts för våld ska ges adekvat stöd. Frivilligorganisationernas stöd till utsatta kvinnor ska uppmuntras.
Vården måste medvetet beakta skillnader mellan kvinnor och män. Kvinnor och män kan ha olika symptom och olika vårdbehov vid ett och samma sjukdomstillstånd. Såväl läkemedels- som vårdforskning måste inriktas på både kvinnor och män.
Jämställdhetsarbete inom idrotten är viktigt, eftersom idrotten av tradition varit manligt dominerad. Både kvinnors och mäns kunskaper, erfarenheter och värderingar bör tas tillvara och påverka idrottens utveckling. Det offentliga stödet till idrotten ska främja jämställdhet.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är ett betydelsefullt samarbetsområde inom den gemensamma marknaden. Det europeiska samarbetet ska främja jämställdhet i all verksamhet inom EU. Samarbetet inom EU ska nyttjas för att med kraft motarbeta den sexualiserade slavhandeln med kvinnor och barn. Lagstiftningen ska utformas så att övergrepp mot kvinnor och barn som begås av svenska medborgare i andra länder ska kunna bestraffas i Sverige.
Diskriminering av kvinnor i utvecklingsländerna försvårar arbetet med fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter. Att främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt att förbättra kvinnors villkor är både mål och medel i detta arbete.

3.7. Skola, utbildning och forskning

PRINCIPPROGRAMMET: Den outsläckliga kunskapstörsten är kanske ett av de mest framträdande dragen i den mänskliga naturen. Denna drivkraft efter sanning har resulterat i att människan under historiens lopp har skaffat sig allt mer kunskap om tillvaron, vilket har manifesterats i vetenskapliga landvinningar. Sökandet efter kunskap är en mänsklig rättighet som måste värnas.
Äktheten i detta mänskliga drag förutsätter dock att det finns en objektivt existerande verklighet att utforska. Kanske vi aldrig når ända fram till sanningen i vårt kunskapssökande, men förvissningen om att den finns och att den går att söka utgör själva utgångspunkten för kristdemokratisk utbildnings- och forskningspolitik.
Enligt förvaltarskapsprincipen har vi också en gemensam förpliktelse att föra vidare tidigare generationers landvinningar och att uppmuntra till kunskapssökande i samtiden. Utifrån detta synsätt har vi både ett personligt och gemensamt ansvar att ta tillvara våra resurser.
All skolverksamhet ska i enlighet med den etik som förvaltats av kristen tradition fostra eleverna till ansvarskännande medborgare. Övertygelsen om alla människors lika, unika och okränkbara värde ska genomsyra skolmiljön. Solidaritet med svaga och utsatta, jämställdhet mellan könen och tolerans för människors olikheter är förhållningssätt som ska befrämjas. Mobbning och annan kränkande behandling måste kraftfullt motverkas. Skolan som trygg arbetsmiljö måste säkerställas.
Förskoleverksamhet
Barn har olika behov och förutsättningar. De behöver därför olika stöd och stimulans beroende på ålder, mognad och social bakgrund. Det är viktigt att förskoleverksamheten för de mindre barnen präglas av omsorg och lek, samt att de pedagogiska inslagen ökar i takt med barnens stigande ålder. Den pedagogiska verksamheten måste ske på barnens villkor och inte innebära att lekfulla inslag går förlorade.
Familjer ska ha goda möjligheter att välja om och hur lång tid deras barn ska delta i förskoleverksamhet. De ska kunna välja mellan olika omsorgsformer. Det är viktigt att kommunerna stöder alternativa former som familjedaghem och öppna förskolor. God valfrihet för föräldrarna förutsätter mångfald i utbudet. Förskoleverksamheten ska vara flexibel till sin karaktär och möta det enskilda barnets behov.
Grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning och annan eftergymnasial utbildning
Skolan har två huvuduppgifter: dels att stimulera elevernas intellektuella och praktiska kunskapsutveckling och kritiska tänkande; dels att fostra eleverna till ansvarsfulla samhällsmedborgare. Under förutsättning att skolorna har denna utgångspunkt och följer läroplanen, ska de ges ett stort mått av frihet att själva utforma undervisningen. Det är också viktigt att eleverna ges möjlighet att påverka sin studiesituation och att föräldrarna blir involverade i sina barns skolgång.
Enskilda eller sammanslutningar av medborgare som bestämmer sig för att driva fristående skolor ska uppmuntras och stödjas av det offentliga. De medborgerliga initiativ som friskoleväsendet rymmer måste värnas av såväl stat som kommun. Valet av skola ska vidare vara fritt, det måste överlåtas till elever och föräldrar och får inte begränsas av skolavgifter. Skolorna ska tillförsäkras resurser för att kunna tillmötesgå elever med särskilda behov. Skolstarten i både grund- och gymnasieskola bör i stor utsträckning vara flexibel.
Målet med skolans verksamhet bör vara att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som kan beskrivas såsom dygdigt, det vill säga att de tillägnar sig en beständig strävan att göra det goda. Innebörden och budskapet i begrepp som klokhet, rättvisa, solidaritet och civilkurage ska gestaltas och förmedlas i undervisningen. Det är viktigt att skolans arbetsmiljö genomsyras av trygghet, arbetsro och god ordning.
Undervisningen i skolan ska utgå från människans naturliga kunskapstörst och syfta till att förverkliga varje enskild elevs fulla potential. Genom utvecklingssamtal och betyg ska elevernas kunskapsbildning utvärderas för att förbättringsområden ska kunna identifieras. Skolan har ett ansvar för att eleverna får det stöd och den stimulans som motsvarar deras behov. Betygen ska också kunna ges som information till andra utbildningsinstanser som till exempel gymnasieskola, högskola och universitet samt framtida arbetsgivare. Det är viktigt att utvärderingar görs av elevernas kunnande så att eventuella brister kan åtgärdas så tidigt som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever med speciella talanger och egenskaper uppmuntras och ges förutsättningar att utveckla dessa. Särskolans verksamhet har stor betydelse för att hjälpa förståndshandikappade barn till ett självständigt liv och möjlighet att delta i samhället på likvärdiga villkor.
Prioriterade områden i grundskolan ska vara basfärdigheter som att kunna läsa, skriva och räkna. Utrymme ska även ges åt praktiska och estetiska ämnen som bidrar till en allsidig och kreativ personlighetsutveckling. För att kunna utöva ett aktivt medborgarskap och skaffa sig en grund för fortsatta studier, ska alla elever i grundskolan dessutom tillgodogöra sig kunskap i språk samt samhälls- och naturorienterade ämnen. Ur ett folkhälsoperspektiv är det också viktigt att eleverna engageras i motions- och idrottsaktiviteter.
Gymnasieskolan ska i hög grad utgå från elevernas behov och intressen och bör därför präglas av mångfald. Ett brett spektrum av både teoretiska och praktiska utbildningar ska erbjudas eleverna. Lärlingsprogram där undervisningen växelvis bedrivs på skola och arbetsplats ska finnas. För att kvalitetssäkra de olika utbildningarna bör de omfattas av en examen. Genom en gymnasieexamen tydliggörs den kompetens och de kunskaper som eleven har tillägnat sig under utbildningen.
Möjligheterna till fortsatta studier ska inte vara begränsade till ett visst åldersintervall i yngre år. Istället måste chanser finnas att påbörja helt nya studier eller att komplettera tidigare utbildning under hela livet. Det innebär att vuxenutbildningen ska vara väl utbyggd. Därigenom ökar dessutom förutsättningarna att tillgodose arbetsmarknadens mångfacetterade och ofta snabbt skiftande behov av utbildad arbetskraft. Det är också angeläget att vuxna förståndshandikappade ges möjlighet till utbildning och vidareutveckling. Folkhögskolorna representerar en egen och mycket värdefull utbildningstradition som måste ges frihet och möjligheter att utvecklas på egna villkor.
Inom den akademiska utbildningen ryms inte möjligheter till förkovran för personer med praktiskt betingade intressen och begåvningar. Med en kvalificerad praktisk utbildningsväg efter gymnasieskolan som avslutas med yrkeshögskola skulle förutsättningarna till detta öka. Att en sådan utbildning finns är också viktigt med tanke på att samhället lider brist på exempelvis kvalificerade hantverkare.
Universitet, högskola och forskning
Universitet och högskola har två huvudmål med sin verksamhet: dels att studenterna genom undervisning tillägnar sig vetenskaplig kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt, dels att genom forskning generera ny vetenskaplig kunskap. Det vetenskapliga arbete som bedrivs inom universitets- och högskoleväsendet är ett uttryck för människans naturliga kunskapstörst och sanningssökande och har därför ett värde i sig. Alla ämnesområden måste garanteras tillräckliga resurser, därför kan ekonomiskt tillväxttänkande inte dominera tilldelningen av resurser till universitets- och högskoleväsendet. Även om universitet och högskolor har en stor betydelse för till exempel näringslivets förnyelse, regional utveckling och bättre hälsa måste ämnesområden där landvinningar inte direkt kan omsättas i materiell tillväxt tillförsäkras goda villkor. Utbildning och forskning inom dessa områden, till exempel humaniora, är ofta kulturbärare och bidrar till ökad livskvalitet.
Universitets- och högskoleverksamheten ger upphov till samhälleliga vinster genom att arbetsmarknaden får tillgång till välutbildad arbetskraft och att de vetenskapliga framstegen underlättar vår tillvaro. För vår välfärd är det viktigt att Sverige ligger långt framme när det gäller forskning och det måste finnas tillräckliga resurser för att vi ska hålla en hög internationell nivå inom området. Det är av gemensamt intresse att det görs lönsamt att genomgå högre utbildning och att resurser satsas för att verksamheten ska hålla hög kvalitet. Utbildning på både grundutbildnings- och forskningsnivå måste därför uppmuntras och verksamheten vid universiteten och högskolorna ständigt utvärderas så att de håller hög kvalitet. Tankens frihet är en förutsättning för framgångsrikt kunskapssökande. Universitet och högskolor ska åtnjuta stort mått av självbestämmande i förhållande till statsmakterna. Högskolor och universitet med andra huvudmän än staten ska också uppmuntras och stödjas. Vidare ska det finnas stora möjligheter för enskilda universitet och högskolor att själva utforma antagningskriterierna till utbildningarna och utbildningarnas utformning.
Den högre utbildningen ska vara tillgänglig för alla som har intresse av och förutsättningar för studier på universitets- och högskolenivå. Ett sätt att öka tillgängligheten är att erbjuda utbildning på distans. Stora ansträngningar måste göras för att komma tillrätta med den etniska och sociala snedrekryteringen av studenter till den högre utbildningen. Ett aktivt arbete för större jämlikhet och bättre jämställdhet inom universitets- och högskoleväsendet är nödvändigt. Ingen ska behöva avstå från högre studier av ekonomiska skäl. Undervisningen vid universitet och högskolor ska därför vara avgiftsfri för den enskilde studenten. Kostnaderna för försörjningen under studietiden ska delas mellan den enskilde och det offentliga. Studiestödssystemet ska utformas så att det är överblickbart och långsiktigt hållbart.
Som alla andra människor i samhället har självfallet också studenterna inom universitets- och högskoleväsendet full föreningsfrihet. Det innebär rättigheter att såväl kunna avstå från att organisera sig som att bilda nya studentorganisationer. Ett så kallat kårobligatorium är därför främmande för kristdemokratisk ideologi.
Den kristdemokratiska synen på självförvaltande högskolor innebär att företrädare för högskolan, det vill säga forskare/lärare och studenter ska ha avgörande inflytande och ansvar för verksamheten. Men det omgivande samhället har också intresse av högskolans utveckling och kan bidra med värdefull erfarenhet.
Den kunskap som det mänskliga kunskapssökandet ger upphov till kan missbrukas och användas i moraliskt förkastliga sammanhang. Såväl den enskilde forskaren och det vetenskapliga samfundet som samhället i stort har ett ansvar för att verksamheterna inom universitet och högskola bedrivs inom givna etiska ramar, där alla människors absoluta och okränkbara värde är en självklar utgångspunkt.

3.6. Religion och kyrka

PRINCIPPROGRAMMET: Ett av de mest karaktäristiska uttrycken för människans natur är förmågan och den starka benägenheten att reflektera över sin egen existens. Detta har fött existentiella frågor som visat sig vara närvarande under hela mänsklighetens historia och som till exempel handlat om världens uppkomst, döden och meningen med livet. Till det djupast mänskliga hör således människans själsliga och andliga behov.
Det är ett obestridligt faktum att kristendomen historiskt sett har haft ett stort och positivt inflytande i världen och Sverige. Läran om att varje människa är skapad till Guds avbild, och önskad av Gud, har på ett sätt som saknar motstycke bidragit till respekten för varje persons unika värde och oersättlighet. Samtidigt har jämlikhetsideal under sekler kunnat hämta näring i den kristna trons jämställande av alla, oberoende av etnicitet, kön och social ställning. Detta har exempelvis varit påtagligt i kampen för slaveriets avskaffande. Den för den kristna traditionen unika distinktionen mellan andlig och världslig auktoritet har utgjort en av grundvalarna för såväl västerlandets politiska frihetstradition som för religionsfriheten.
Kristen etik utgör till stor del den värdegrund som vårt samhälle vilar på. Detta kommer till uttryck i lagstiftningen och synen på svaga och sjuka. Dessutom har kristendomen och de kristna samfunden haft stor betydelse för såväl demokratins framväxt i västerlandet som för den kommunistiska diktaturens sammanbrott i det forna Östeuropa. Kristendomen har också på många sätt bidragit till att forma det andliga, kulturella och demokratiska landskapet i Sverige. Vi har en förpliktelse gentemot kommande generationer att förvalta detta vitala arv. Att skapa en medvetenhet om den egna historiska identiteten är en central bildningsuppgift för samhällets institutioner och är därtill en viktig förutsättning för att kunna förstå människor som har en annan religiös och kulturell bakgrund.
Alltsedan 1900talets början har sekulariseringen trängt undan kristendomen. De senaste årens invandring har dessutom inneburit att det svenska samhället i allt högre grad har kommit att präglas av religiös pluralism. Eftersom människan är en fri, tänkande varelse med eget samvete, är religionsfrihet en självklar mänsklig rättighet, vilket innebär att alla människor ska ges rätten att bekänna och utöva sin religion. Den ökande religiösa pluralismen ska dock inte bara tolereras, utan därtill också respekteras. Den tillför nya perspektiv på de existentiella frågorna, vilket ökar både förståelsen för och kunskapen om andra religioner och dess utövare. Friheten att utöva sin religiösa tro får dock aldrig medföra att man i trons namn kränker andra människor.
Det offentliga ska förhålla sig till de olika religiösa kyrkorna och samfunden i enlighet med subsidiaritetsprincipen, det vill säga vara stödjande och kompletterande istället för styrande och ersättande. Det innebär att kyrkor och andra religiösa samfund ska ges goda möjligheter att verka och utvecklas i frihet utan statlig styrning och i enlighet med sin särart. Att Svenska kyrkan har skiljts från staten är därför följdriktigt.
Förutom att vara ett forum, där människor kan dela och uttrycka sin andliga längtan, är ett vitalt samfundsliv till gagn för samhället även i ett generellt perspektiv. Dels befrämjas normbildningen och förutsättningarna att etablera en gemensam värdegrund; dels stärks det demokratiska systemet när människor engageras och arbetar tillsammans i olika former av föreningsverksamhet. Stöd ska därför utgå till de trossamfund som bedriver verksamhet, vars karaktär och ändamål står i överensstämmelse med grundläggande principer om att varje människa är unik och att alla människor har samma absoluta och okränkbara värde.
Att det offentliga ska förhålla sig i enlighet med subsidiaritetsprincipen till trossamfunden innebär dessutom att statlig, kommunal eller landstingsverksamhet inte ska ersätta den som trossamfunden själva bedriver. Trossamfunden tillhör det civila samhället, som i sin tur är ett resultat av enskilda människors och gruppers initiativ. Det offentliga ska komplettera istället för att konkurrera med denna verksamhet. Uppgiften för det offentliga är således inte att ersätta utan snarare att uppmuntra, samarbeta med och ta vara på till exempel det sociala arbete som många trossamfund bedriver såväl inom som utom landets gränser. Men kommunerna respektive staten har alltjämt det yttersta ansvaret för att medborgarnas välstånd säkerställs och att Sveriges internationella åtaganden fullgörs.

3.5. Kulturpolitik

PRINCIPPROGRAMMET: Mänskligheten har i alla tider kännetecknats av en obändig skaparlust. I historien har detta satt outplånliga spår. Utan kulturellt skapande av exempelvis musiker, författare, konstnärer och skådespelare skulle världen ha varit mycket fattig. Människans kulturella verksamhet genom historien visar att hon inte kan reduceras till enbart en biologisk varelse med uteslutande materiella behov. I den människosyn som kristdemokratin bygger på betonas istället vikten av att anlägga ett helhetsperspektiv på människan, där hennes andliga och själsliga dimensioner tas på djupaste allvar.
Genom kulturen får vi rötter till vår historia, mening i nuet, visioner för framtiden och möjlighet att ingå i ett sammanhang. Kulturen hjälper oss att bli hela som människor, och som en del i det har den ett unikt egenvärde och får inte begränsas till en avgränsad sfär utan måste få genomsyra samhällets alla delar.
För att människans kreativitet ska slå ut i full blom, måste den omges av fri livsluft. Därför är det viktigt att slå vakt om den konstnärliga friheten. Denna handlar om öppenhet och tolerans men också om respekt för andra människors integritet och livsåskådning. Yttrandefriheten kan inte tas till intäkt för företeelser som kränker människovärdet. Det offentliga ska inte bara garantera kulturell frihet, utan också aktivt bidra till att kulturen kommer medborgarna till del. Vägledande för statens, kommunernas och landstingens/regionernas förhållningssätt till den kulturella verksamheten ska vara subsidiaritetsprincipen. Den innebär att kulturverksamhet som bedrivs av det civila samhället ska stödjas av det offentliga, men inte styras, och att de offentliga besluten i kulturfrågor ska fattas på en ändamålsenlig nivå.
Det offentliga har ett ansvar att tillse att de skapande konstnärerna får goda villkor att verka liksom att tillhandahålla det som det civila samhället inte kan erbjuda. Staten ska ansvara för det som brukar benämnas en kulturell infrastruktur, i hela landet.
En god kulturpolitik måste sträva efter att ta tillvara det värdefulla kulturella arv som tidigare generationer har lämnat efter sig. I kristdemokratiskt tänkande kallas detta ansvar för förvaltarskap. Detta förvaltarskap omfattar det materiella kulturarv som vi ser i form av till exempel kulturhistorisk bebyggelse, fornlämningar och föremål men även de seder och bruk som vuxit fram genom historien. Här spelar offentliga institutioner som till exempel museer en viktig roll tillsammans med frivilliga organisationer och föreningar. Förvaltarskapsansvaret inbegriper också det svenska språket, vars ställning som majoritetsspråk bör vara grundlagsskyddat.
Biblioteken är en av våra mest anlitade kulturinstitutioner. Vi vill fortsätta värna den unika plats för läsning, informations- och kunskapsökning, folkbildning och möten som biblioteken utgör.
Vårt arv och vår samtids kultur berikas ständigt av människor med annan kulturell bakgrund än den svenska. Det är en central offentlig uppgift att stödja minoriteters egna insatser för att behålla och vidareutveckla de kulturella drag som de själva anser viktiga. Ett sätt att göra detta är att tillförsäkra minoritetsspråken en stark ställning genom lagstiftning. Målet måste vara att skapa ett samhälle där enskilda och gemenskaper ges frihet att få utlopp för just sin kreativitet. Denna öppenhet för pluralism är den enda vägen mot reell integration. En framgångsrik kulturpolitik ökar förutsättningarna för människor och olika gemenskaper i samhället att uppfatta sig som jämlikar, vilket kan öka människors vilja till samverkan för att vidmakthålla och vidareutveckla vårt demokratiska samhälle.
Ett rikt kulturliv vitaliserar även demokratin. I detta sammanhang spelar folkbildningen en omistlig roll. Folkbildningen representerar en frigörande kraft i samhället. Genom ökad kunskap skaffar sig medborgarna verktyg som underlättar deltagandet i samhällslivet, vilket stärker den demokratiska processen.
I takt med att medieutbudet har kommersialiserats och ökat explosionsartat blir betydelsen av oberoende och reklamfria radio- och TVkanaler utan vinstintressen allt större. De statliga mediernas public servicefunktion är därför oumbärlig. Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål.

3.4. Människor med funktionshinder

PRINCIPPROGRAMMET: Myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar. Den kristna människosynen uppfyller dessa krav.
Graden av handikapp är inte statisk, utan är snarare en följd av samhällets beredvillighet och förmåga att gå människor med funktionshinder till mötes. Funktionshindret blir i själva verket ett handikapp för den enskilde först när samhället inte förmår att kompensera bristerna.
Människor med funktionshinder riskerar att i olika sammanhang bli negativt särbehandlade. Detta är diskriminering och kan aldrig tolereras. Som yttersta ram för arbetet för funktionshindrades rättigheter behövs därför en lagstiftning mot diskriminering. Det viktigaste arbetet mot diskriminering görs emellertid under uppväxtåren. Av de gemensamma samhälleliga institutionerna har framförallt förskola och skola en viktig uppgift att förmedla normer och värderingar som bygger på den kristna människosynen om alla människors lika värde.
Men arbetet för funktionshindrade får inte begränsas till åtgärder som förhindrar negativ särbehandling; även insatser som är kompensatoriska minskar betydelsen av funktionsnedsättningen och är därför nödvändiga. Här handlar det om att minska människors handikapp i samhället. En viktig ledstjärna i detta avseende är FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet. De 22 reglerna som täcker in samhällets alla områden är ett utomordentligt viktigt redskap för stat, kommun och landsting/region vid planering och genomförande av all verksamhet.
Det är befogat att använda lagstiftningsinstrumentet för att underlätta situationen för de funktionshindrade. Det bör finnas en rättighetslag för funktionshindrade vilken skapar förutsättningar för goda levnadsvillkor. Det är emellertid viktigt att ansvar och finansiering följs åt så att inte den enskildes ställning hotas och medborgarnas tilltro till den gemensamt finansierade verksamheten undergrävs.
Ett annat viktigt sätt att minska funktionsnedsättningens betydelse är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder. I detta sammanhang måste särskild uppmärksamhet ägnas åt barn med funktionshinder eftersom de sällan kan hävda sina rättigheter själva med samma kraft som de vuxna. FN:s barnkonvention stadgar att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Exempelvis har även barn behov av personlig assistans och färdtjänst och får inte diskrimineras på grund av sin låga ålder. Även när det gäller hjälpmedel måste hänsyn tas till barnens specifika behov.
Såväl hjälpmedel som utbildning, vård, omsorg och service av olika slag ska utformas efter den enskildes behov. Ansträngningar måste göras för att säkerställa en hög grad av valfrihet i detta sammanhang. Vem som ska utföra tjänsten ska den enskilde själv få bestämma.
Långt ifrån alla funktionshinder är synliga. Detta ska emellertid inte påverka utformningen av samhällets stöd som alldeles oavsett funktionsnedsättningens karaktär ska vara anpassat och effektivt. Även människor med icke synliga funktionsnedsättningar har samma rätt till samhällets stöd som de med mer fysiskt betingade funktionsnedsättningar. Särskilt viktigt är att arbeta mot de fördomar och skamkänslor som i allt för stor utsträckning präglar attityderna till psykiska sjukdomar.
Det offentligas hjälp till anhöriga ska vara flexibel, utgå från den enskildes önskemål och integritet samt vara utformat efter subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att insatserna ska vara stödjande och kompletterande istället för styrande och ersättande. Det ska med andra ord inte uppfattas som ett krav på anhöriga att vårda en närstående, men om sådana önskemål finns, ska det offentliga gå de anhöriga till mötes i så stor utsträckning som möjligt. Det kan handla om ekonomisk ersättning, utbildning, avlastning, stöd och råd samt träffpunkter för anhörigvårdare.

3.3. Medicinsk etik

PRINCIPPRGOGRAMMET: Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter. Det absoluta och okränkbara människovärdet är således knutet till människans existens, från tillblivelsen till livets slut. Mot denna bakgrund anser vi att rätten till liv ska grundlagsfästas.
Traditionell medicinsk etik utgår ifrån människovärdesprincipen. Den har sina rötter i den kristna traditionen och i den grekiska läkekonsten från Hippokrates och framåt. Människan är ett mål i sig. Den sjuka människan får inte behandlas på ett kränkande sätt eller som ett medel för någonting annat. Alla människors absoluta, unika och okränkbara värde ska därför prägla ramar, regler och praktik på det medicinsketiska området.
Ett annat synsätt på människan går tillbaka till konsekvensetiken eller utilitarismen. För denna etik finns inget specifikt människovärde. Det enda värdet är den kalkylerbara nyttan och i medicinska sammanhang njutning eller frånvaro av lidande. Följden av ett sådant sätt att se på liv och lidande blir att människolivet i sig är underordnat att minimera lidande. Att döda för att förhindra lidande kan då betraktas som en rättfärdig handling. Detta strider mot människovärdesprincipen.
Synen på det absoluta och okränkbara människovärdet har lett till ytterligare principer om godhet, rättvisa, självbestämmande och om att inte skada. Det betyder att patienten ska behandlas väl och inte diskrimineras. Utredning och behandling får inte ske mot patientens vilja annat än vid vårdintyg. Den ofta komplexa verkligheten leder till etiska dilemman. Hur vi än väljer kan resultatet bli något vi inte önskar, något som är moraliskt felaktigt. Sådana moraliska dilemman existerar och man måste ta hänsyn till dem när lagar stiftas och reformer genomförs. Staten och lagstiftningen har till uppgift att informera, tydliggöra dilemmat, ange önskad inriktning och ge rådrum inför beslut. Likaså måste respekt finnas för sjukvårdspersonal så att ingen tvingas att delta vid ingrepp som strider mot det egna samvetet.
Moraliska dilemman och omöjligheten att välja rätt när alla handlingsalternativ i någon mening blir fel får inte tas till intäkt för att hävda att de grundläggande medicinsketiska principerna inte är giltiga. Snarare visar moraliska dilemman att tillvaron inte är enkel och målad i svart eller vitt.
Förmågan till omtanke och kärlek är en del av den mänskliga identiteten. Det är naturligt att föra detta vidare till nästa generation. Oförmåga att alstra barn kan därför bli en smärtsam upplevelse. Samtidigt är det en gåva att kunna få barn - inte en rättighet. Det följer av människovärdesprincipen att ingen kan bli ett medel för någon annan. Vid hjälp mot barnlöshet (IVF) bör det naturliga förloppet eftersträvas så långt möjligt. Adoption bör underlättas med olika statliga eller andra offentliga åtgärder.
Fosterdiagnostik ska användas för att diagnosistera sjukdomar i avsikt att bota, förebygga sjukdom eller skydda barnet. Ökade möjligheter till tidig upptäckt av sjukdomsanlag med utsorterande syfte, kan leda till att människor värderas olika. Det gäller inte bara det anlagsbärande mänskliga embryot eller fostret utan även dem som lever i samhället med just dessa sjukdomar eller funktionshinder. Fosterdiagnostik ska vara i livets tjänst. Genteknik på människans könsceller ska inte vara tillåtet.
Genetiska test på vuxna avseende risk för sjukdomsanlag ska endast utföras efter den enskildes egen begäran och/eller informerat samtycke. Lager av blodprov och andra vävnadsprover från människor är att betrakta som genetiska personregister och ska behandlas med sekretesskydd. Av de etiska principerna följer även att information om en människas arvsmassa enbart får lämnas ut efter personens samtycke. Arbetsgivare eller försäkringsbolag och liknande får ej ställa gentest som villkor för arbete eller försäkring.
Det är varje värdeförankrad demokratis ansvar att värna livet allt ifrån dess tillblivelse. En abortsituation är därför en konflikt mellan rätten till liv och de blivande föräldrarnas situation i de fall man inte tycker sig ha möjlighet att fullfölja graviditeten.
Mot bakgrund av människovärdesprincipen är det omöjligt för staten och lagstiftaren att ställa sig neutrala till det etiska dilemma som en abort innebär. En abort innebär att ett liv släcks. Lösningen på detta dilemma är emellertid inte förbud. Erfarenheten visar att där aborter inte är tillåtna utförs de ändå, och då med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa. Det är inte rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort.
Målet ska vara ett samhälle där aborter inte efterfrågas. Samhällets uppgift måste vara att genom förebyggande arbete minska oönskade graviditeter, samt att erbjuda bästa möjliga stöd för att inte praktiska, ekonomiska eller sociala svårigheter ska utgöra hinder för att fullfölja graviditeten. I detta sammanhang är det också centralt att arbeta för ett barnvänligare samhälle där föräldraskap på olika sätt underlättas och uppmuntras.
Människovärdet är lika absolut och okränkbart även när döden närmar sig. En värdig död med en god vård i livets slutskede är i överensstämmelse med människovärdesprincipen och människans djupaste önskan. Sjukvården ska stå i livets tjänst. Aktiv dödshjälp avvisas därför och istället krävs en helhetssyn som syftar till en avancerad omvårdnad och smärtlindring vid livets slut. Personalen ska erhålla utbildning och fortbildning som leder till medvetenhet om existentiella frågor. Det är dessutom angeläget att arbeta för en positiv attityd till organdonation. Donatorns vilja ska vara avgörande.

3.2. Hälso- och sjukvård

PRINCIPPROGRAMMET: Hälso- och sjukvården ska utgå från att varje människa är unik och att alla människor har samma absoluta och okränkbara värde. Trygghet, tillit och självbestämmande är viktiga värden i hälso- och sjukvården. Det innebär att man inom vården ska ha en helhetssyn på människan som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga och andliga behov. Hälso- och sjukvården ska vara ett uttryck för omsorg och solidaritet mellan människor i samhället.
Hälso- och sjukvården ställs inför stora utmaningar när livslängden ökar, tekniska och medicinska landvinningar skapar möjligheter till fler och bättre insatser samtidigt som befolkningens förväntningar på hälso- och sjukvården förändras och stegras. Det är positivt att människors hälsa förbättras och att livskvaliteten ges förutsättningar att öka genom förebyggande arbete och effektiva behandlingar. Tillitssjukdomar och stressrelaterad ohälsa är dock allvarliga problem som kräver insatser från såväl hälso- och sjukvården som arbetsgivarna.
Vården ska inta en särställning vid fördelning av samhällets resurser. Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. En efterfrågestyrd hälso- och sjukvård bryter mot principen om alla människors absoluta och okränkbara värde. Men en hälso- och sjukvård byggd på människovärdes- och behovsprincipen kräver prioriteringar. Med detta följer en avgränsning mot de åtaganden som inte omfattas av en solidarisk finansiering. Sådana insatser bör den enskilde själv välja, finansiera och prioritera genom exempelvis olika försäkringslösningar som ska stå öppna för alla medborgare.
En solidariskt finansierad hälso- och sjukvård ska kännetecknas av kvalitet, mångfald och valfrihet. Flera olika vårdgivare kan stimulera till nytänkande och tillföra vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ ska ges förutsättningar att utvecklas. Medborgarna ska ges frihet att själva välja vårdgivare inom närvården. Vård- och värdighetsgarantier, som grundar sig på etiska prioriteringar, ska finnas.
Vård ska vara tillgängligt på lika villkor för hela befolkningen. Kvinnors hälsa bör särskilt uppmärksammas, då forskningen fortfarande till största delen bygger på männens hälsotillstånd. Även människor som har svårt att nyttja sin valfrihet ska ha en god, trygg och värdig vård.
Hälsa, i vid mening allt från kost och motion till yttre miljö och relationer, handlar om att få leva ett så friskt liv som möjligt, utifrån sina egna förutsättningar. Hälsofrämjande arbete ska stimuleras. Sociala och ekonomiska villkor, arbetsmiljö och levnadsvanor har betydelse för hälsoutvecklingen. Folkhälsoarbetet får därför inte inskränkas till hälso- och sjukvården utan kräver ett gemensamt ansvarstagande och samverkan mellan olika verksamhetsområden.
Alla ska kunna förlita sig på att den vård och omsorg man en dag kommer att behöva då står till förfogande. Hälso- och sjukvården är i vid mening en rättighet för alla medborgare. Att kunna påverka vård och behandling, ha en hög tillgänglighet och stor öppenhet i det goda mötet mellan medborgaren och vårdpersonalen ger förutsättningar för ömsesidig respekt och tillit.
Individen ska erbjudas en adekvat behandling som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga, sociala och andliga behov. Därför ska hälso- och sjukvården erbjuda ändamålsenlig hjälp som kan möta dessa behov. Bearbetning av etiska frågor ska ingå i all vårdutbildning.
Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården ska vara ändamålsenlig och kostnadseffektiv, säker för patienterna och baserad på kunskap och beprövad erfarenhet, det vill säga evidensbaserad.
Vårdens kompetens utgörs av personalen. Hälso- och sjukvården är en kunskapsintensiv bransch. Personalen bör ges goda möjligheter till kompetensutveckling. De bör även uppmuntras till entreprenörskap. Inflytande och delaktighet bidrar till ett gott arbetsklimat och är viktiga för vårdens utveckling då de ger förutsättningar för att behålla och rekrytera vårdpersonal.
Den medicinska kompetensen ska följa patienten. Närhet till vården, fungerande vårdkedjor, tillräckligt antal vårdplatser och en gränsöverskridande omvårdnad med hög kvalitet ger förutsättningar för en trygg och värdig vård. Kontinuiteten förstärks genom rätt till familjeläkare vilket kan bidra till att öka tryggheten. Ett mångprofessionellt vårdteam har avgörande betydelse för en god vård. Familjeläkare, annan specialist eller annan i vårdteamet som patienten själv väljer kan också fungera som lots i olika vårdsituationer.
Många drabbas någon gång under livet av psykisk ohälsa. Psykiatrisk vård och omsorg ska präglas av tillgänglighet och flexibilitet allt efter patientens behov. Närsjukvården bör innehålla team med psykiatrisk kompetens. Särskild vikt ska läggas vid snabb och tillgänglig kompetens för barn och ungdom med psykisk ohälsa.
Anhörigvården är en viktig resurs som ska tas tillvara och synliggöras. Anhörigvård måste bygga på frivillighet. Anhöriga som vårdar en närstående i hemmet ska ha rätt till ekonomisk ersättning, handledning, avlösning och utbildning.
Tandvården är en del av hälso- och sjukvården. Alla ska ha tillgång till god tandvård. Högkostnadsskyddet för tandvård bör vara gemensamt med övrig hälso- och sjukvård. Barntandvård ska tillhandahållas kostnadsfritt.
Läkemedel är en vital del av de flesta behandlingsmetoder. Nya och hälsoekonomiska läkemedel utvecklas ständigt. Det är angeläget att kunskap från den komplementära/alternativa medicinen tas till vara inom den etablerade hälso- och sjukvården. Läkemedel ska omfattas av ett solidariskt finansierat system och ska, på indikation och efter särskilt godkännande, erhållas till subventionerad kostnad för patienten. Ett försäkringssystem ska finnas för medicinskt felbehandlade patienter.
Inom sjukvården uppstår det behov av lagring av personuppgifter. Sådana register ska vara skyddade mot obehörig åtkomst.