3.7. Skola, utbildning och forskning

PRINCIPPROGRAMMET: Den outsläckliga kunskapstörsten är kanske ett av de mest framträdande dragen i den mänskliga naturen. Denna drivkraft efter sanning har resulterat i att människan under historiens lopp har skaffat sig allt mer kunskap om tillvaron, vilket har manifesterats i vetenskapliga landvinningar. Sökandet efter kunskap är en mänsklig rättighet som måste värnas.
Äktheten i detta mänskliga drag förutsätter dock att det finns en objektivt existerande verklighet att utforska. Kanske vi aldrig når ända fram till sanningen i vårt kunskapssökande, men förvissningen om att den finns och att den går att söka utgör själva utgångspunkten för kristdemokratisk utbildnings- och forskningspolitik.
Enligt förvaltarskapsprincipen har vi också en gemensam förpliktelse att föra vidare tidigare generationers landvinningar och att uppmuntra till kunskapssökande i samtiden. Utifrån detta synsätt har vi både ett personligt och gemensamt ansvar att ta tillvara våra resurser.
All skolverksamhet ska i enlighet med den etik som förvaltats av kristen tradition fostra eleverna till ansvarskännande medborgare. Övertygelsen om alla människors lika, unika och okränkbara värde ska genomsyra skolmiljön. Solidaritet med svaga och utsatta, jämställdhet mellan könen och tolerans för människors olikheter är förhållningssätt som ska befrämjas. Mobbning och annan kränkande behandling måste kraftfullt motverkas. Skolan som trygg arbetsmiljö måste säkerställas.
Förskoleverksamhet
Barn har olika behov och förutsättningar. De behöver därför olika stöd och stimulans beroende på ålder, mognad och social bakgrund. Det är viktigt att förskoleverksamheten för de mindre barnen präglas av omsorg och lek, samt att de pedagogiska inslagen ökar i takt med barnens stigande ålder. Den pedagogiska verksamheten måste ske på barnens villkor och inte innebära att lekfulla inslag går förlorade.
Familjer ska ha goda möjligheter att välja om och hur lång tid deras barn ska delta i förskoleverksamhet. De ska kunna välja mellan olika omsorgsformer. Det är viktigt att kommunerna stöder alternativa former som familjedaghem och öppna förskolor. God valfrihet för föräldrarna förutsätter mångfald i utbudet. Förskoleverksamheten ska vara flexibel till sin karaktär och möta det enskilda barnets behov.
Grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning och annan eftergymnasial utbildning
Skolan har två huvuduppgifter: dels att stimulera elevernas intellektuella och praktiska kunskapsutveckling och kritiska tänkande; dels att fostra eleverna till ansvarsfulla samhällsmedborgare. Under förutsättning att skolorna har denna utgångspunkt och följer läroplanen, ska de ges ett stort mått av frihet att själva utforma undervisningen. Det är också viktigt att eleverna ges möjlighet att påverka sin studiesituation och att föräldrarna blir involverade i sina barns skolgång.
Enskilda eller sammanslutningar av medborgare som bestämmer sig för att driva fristående skolor ska uppmuntras och stödjas av det offentliga. De medborgerliga initiativ som friskoleväsendet rymmer måste värnas av såväl stat som kommun. Valet av skola ska vidare vara fritt, det måste överlåtas till elever och föräldrar och får inte begränsas av skolavgifter. Skolorna ska tillförsäkras resurser för att kunna tillmötesgå elever med särskilda behov. Skolstarten i både grund- och gymnasieskola bör i stor utsträckning vara flexibel.
Målet med skolans verksamhet bör vara att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som kan beskrivas såsom dygdigt, det vill säga att de tillägnar sig en beständig strävan att göra det goda. Innebörden och budskapet i begrepp som klokhet, rättvisa, solidaritet och civilkurage ska gestaltas och förmedlas i undervisningen. Det är viktigt att skolans arbetsmiljö genomsyras av trygghet, arbetsro och god ordning.
Undervisningen i skolan ska utgå från människans naturliga kunskapstörst och syfta till att förverkliga varje enskild elevs fulla potential. Genom utvecklingssamtal och betyg ska elevernas kunskapsbildning utvärderas för att förbättringsområden ska kunna identifieras. Skolan har ett ansvar för att eleverna får det stöd och den stimulans som motsvarar deras behov. Betygen ska också kunna ges som information till andra utbildningsinstanser som till exempel gymnasieskola, högskola och universitet samt framtida arbetsgivare. Det är viktigt att utvärderingar görs av elevernas kunnande så att eventuella brister kan åtgärdas så tidigt som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever med speciella talanger och egenskaper uppmuntras och ges förutsättningar att utveckla dessa. Särskolans verksamhet har stor betydelse för att hjälpa förståndshandikappade barn till ett självständigt liv och möjlighet att delta i samhället på likvärdiga villkor.
Prioriterade områden i grundskolan ska vara basfärdigheter som att kunna läsa, skriva och räkna. Utrymme ska även ges åt praktiska och estetiska ämnen som bidrar till en allsidig och kreativ personlighetsutveckling. För att kunna utöva ett aktivt medborgarskap och skaffa sig en grund för fortsatta studier, ska alla elever i grundskolan dessutom tillgodogöra sig kunskap i språk samt samhälls- och naturorienterade ämnen. Ur ett folkhälsoperspektiv är det också viktigt att eleverna engageras i motions- och idrottsaktiviteter.
Gymnasieskolan ska i hög grad utgå från elevernas behov och intressen och bör därför präglas av mångfald. Ett brett spektrum av både teoretiska och praktiska utbildningar ska erbjudas eleverna. Lärlingsprogram där undervisningen växelvis bedrivs på skola och arbetsplats ska finnas. För att kvalitetssäkra de olika utbildningarna bör de omfattas av en examen. Genom en gymnasieexamen tydliggörs den kompetens och de kunskaper som eleven har tillägnat sig under utbildningen.
Möjligheterna till fortsatta studier ska inte vara begränsade till ett visst åldersintervall i yngre år. Istället måste chanser finnas att påbörja helt nya studier eller att komplettera tidigare utbildning under hela livet. Det innebär att vuxenutbildningen ska vara väl utbyggd. Därigenom ökar dessutom förutsättningarna att tillgodose arbetsmarknadens mångfacetterade och ofta snabbt skiftande behov av utbildad arbetskraft. Det är också angeläget att vuxna förståndshandikappade ges möjlighet till utbildning och vidareutveckling. Folkhögskolorna representerar en egen och mycket värdefull utbildningstradition som måste ges frihet och möjligheter att utvecklas på egna villkor.
Inom den akademiska utbildningen ryms inte möjligheter till förkovran för personer med praktiskt betingade intressen och begåvningar. Med en kvalificerad praktisk utbildningsväg efter gymnasieskolan som avslutas med yrkeshögskola skulle förutsättningarna till detta öka. Att en sådan utbildning finns är också viktigt med tanke på att samhället lider brist på exempelvis kvalificerade hantverkare.
Universitet, högskola och forskning
Universitet och högskola har två huvudmål med sin verksamhet: dels att studenterna genom undervisning tillägnar sig vetenskaplig kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt, dels att genom forskning generera ny vetenskaplig kunskap. Det vetenskapliga arbete som bedrivs inom universitets- och högskoleväsendet är ett uttryck för människans naturliga kunskapstörst och sanningssökande och har därför ett värde i sig. Alla ämnesområden måste garanteras tillräckliga resurser, därför kan ekonomiskt tillväxttänkande inte dominera tilldelningen av resurser till universitets- och högskoleväsendet. Även om universitet och högskolor har en stor betydelse för till exempel näringslivets förnyelse, regional utveckling och bättre hälsa måste ämnesområden där landvinningar inte direkt kan omsättas i materiell tillväxt tillförsäkras goda villkor. Utbildning och forskning inom dessa områden, till exempel humaniora, är ofta kulturbärare och bidrar till ökad livskvalitet.
Universitets- och högskoleverksamheten ger upphov till samhälleliga vinster genom att arbetsmarknaden får tillgång till välutbildad arbetskraft och att de vetenskapliga framstegen underlättar vår tillvaro. För vår välfärd är det viktigt att Sverige ligger långt framme när det gäller forskning och det måste finnas tillräckliga resurser för att vi ska hålla en hög internationell nivå inom området. Det är av gemensamt intresse att det görs lönsamt att genomgå högre utbildning och att resurser satsas för att verksamheten ska hålla hög kvalitet. Utbildning på både grundutbildnings- och forskningsnivå måste därför uppmuntras och verksamheten vid universiteten och högskolorna ständigt utvärderas så att de håller hög kvalitet. Tankens frihet är en förutsättning för framgångsrikt kunskapssökande. Universitet och högskolor ska åtnjuta stort mått av självbestämmande i förhållande till statsmakterna. Högskolor och universitet med andra huvudmän än staten ska också uppmuntras och stödjas. Vidare ska det finnas stora möjligheter för enskilda universitet och högskolor att själva utforma antagningskriterierna till utbildningarna och utbildningarnas utformning.
Den högre utbildningen ska vara tillgänglig för alla som har intresse av och förutsättningar för studier på universitets- och högskolenivå. Ett sätt att öka tillgängligheten är att erbjuda utbildning på distans. Stora ansträngningar måste göras för att komma tillrätta med den etniska och sociala snedrekryteringen av studenter till den högre utbildningen. Ett aktivt arbete för större jämlikhet och bättre jämställdhet inom universitets- och högskoleväsendet är nödvändigt. Ingen ska behöva avstå från högre studier av ekonomiska skäl. Undervisningen vid universitet och högskolor ska därför vara avgiftsfri för den enskilde studenten. Kostnaderna för försörjningen under studietiden ska delas mellan den enskilde och det offentliga. Studiestödssystemet ska utformas så att det är överblickbart och långsiktigt hållbart.
Som alla andra människor i samhället har självfallet också studenterna inom universitets- och högskoleväsendet full föreningsfrihet. Det innebär rättigheter att såväl kunna avstå från att organisera sig som att bilda nya studentorganisationer. Ett så kallat kårobligatorium är därför främmande för kristdemokratisk ideologi.
Den kristdemokratiska synen på självförvaltande högskolor innebär att företrädare för högskolan, det vill säga forskare/lärare och studenter ska ha avgörande inflytande och ansvar för verksamheten. Men det omgivande samhället har också intresse av högskolans utveckling och kan bidra med värdefull erfarenhet.
Den kunskap som det mänskliga kunskapssökandet ger upphov till kan missbrukas och användas i moraliskt förkastliga sammanhang. Såväl den enskilde forskaren och det vetenskapliga samfundet som samhället i stort har ett ansvar för att verksamheterna inom universitet och högskola bedrivs inom givna etiska ramar, där alla människors absoluta och okränkbara värde är en självklar utgångspunkt.